> Hopeless wanderer

 
Mumford and sons dunkar i mina högtalare, högt och ljudligt ska dom höras över repslagaregatan.
Snart är det dags. Det är ta mig fan snart dags att märka mig för livet. Jag ska ha dem på min kropp.
Inristat där det har en betydelse. En mening!

Nu är det nästan klart med piercingarna. Två i munnen och en i naveln räcker gott och väl åtminstone några månader till.

Nu är jag hungrig på bläck, på att höra det surrande ljudet, den skrapande obehagliga känslan som ändå inte betyder ett skit för euforin är enorm.
Det ända som fattas är att betälla en tid. En tid för lycka.

Vi får se vad som hänt tills nästa inlägg publiceras. Om jag tagit mitt föruft till fånga och beställt en tid!