Josefine Lekander

äntligen! Jag har varit så nere på min blogg de senaste inläggen. Men vad ska man göra när hjärtat krossas sådär brutalt utan förvarning? Men jag in bara säga att dem inläggen är förbi. Har märkt att jag har många fina människor runt omkring mig. Och det kan jag inte vara nog tacksam för. Men jag känner att jag skulle vilja lyfta fram den personen som hjälpt mig att ställa mig upp igen. Den personen som såg mig ligga ner på marken skitig och sårad men som drog mig upp och såg till att jag blev fit for fight igen. Det är Louise Gunnarsson! Min bästa vän genom alla tider, men också min kusin! Utan henne hade jag aldrig kommit ut ur mitt rum. Och hade jag inte kommit ut ut mitt rum skulle jag aldrig träffat en annan viktigt person som också stått upp för mig när det varit svårt, som fick mig att tänka på annat och faktiskt skratta när jag egentligen ville gråta.