forts.. ♥

Även om frågan uppenbarligen var avsed för mig, så var det Edward han blängde på nu och jag kunde svära på att jag såg hans hand röra sig mot pistolen.
"Nej! Nej, det är klart att jag inte är!" Jag ville knuffa till Edward med armbågen, men visste att det bara skulle ge mig ett blåmärke.
Jag hade sagt till Edward att folk omedelbart skulle dra den slutsatsen!
Varför skulle normala människor annars gifta sig vid arton års ålder?
(Hans svar på den frågan hade fått mig att himla med ögonen. Av kärleken. Säkert.)
Charlies bistra uppsyn lättade en aning. Det syntes oftast tydligt när jag talade sanning, och han trodde mig nu."Åh", sa han. " Förlåt."
"Ursäkten godtas."
Det blev tyst. Efter en stund insåg jag att de väntade på att jag skulle säga någonting. Jag tittade panikslaget på Edward. Inte en chans att jag skulle kfå fram orden.
Han slog mot mig, rätade på ryggen och vände sig mot min far.
"Charlie jag vet att jag har gjort det här i fel ordning. Enligt traditionen skulle jag ha frågat dig först. Jag vill inte vara respektlös, men eftersom Bella redan har sagt ja och jag vill inte bortse hennes rätt att välja tänker jag inte be dig om hennes hand, utan om din välsignelse. Vi ska gifta oss, Charlie. Jag älskar henne mär än något annat i hela världen, mer än mitt eget liv, och mirakulöst nog älskar hon mig lika mycke. Ger du oss din välsignelse?"
Han lät så trygg, så lugn. Ett kort ögonblick, när jag hörde den totala övertygelsen i hans röst, upplevde jag en unik känsla av förståelse.
Jg fick en flyktig bild av världen genom hans ögon, och under det korta ögonblicket kändes allting rätt och logiskt.
Sedan fick jag se Charlies ansiktsuttryck och hans blick som fastnat vid min ring.
Jag höll andan medan hans ansikte växlade färg - ljust till rött, rött till lila, lila till blått. Jag började resa mig - jag vet inte vad jag tänkte göra , kanske en Heimlich-manöver för att försäkra mig om att han inte kvävdes - men Edward kramade min hand och viskade" Ge honom lite tid",  så lågt att bara jag kunde höra det.
Tystnaden varade mycket längre den här gången. Sedan återgick Charlies ansiktsfärg gradvis till sin normala nyans. Han plutade med läpparna och rynkade ögonbrynen. Jag kände igen hans "djupa tankar"-min.
Han studerade oss båda en lång stund, och jag kände Edward slappna av brevid mig.
"Jag antar att det inte kommer som någon stor överaskning", muttrade Charlie. "Jag visste att jag skulle få ta itu med något i den här stilen förr eller senare."
Jag andades ut.
"Är du säker på det här?" frågade Charlie och spände blicken i mig.
"Jag är helt säker på Edward", svarade jag omedelbart.
"Men bröllop" Varför så bråttom?"
Han betraktade mig misstänsamt igen.
Det var bråttom eftersom jag för varje jäkla dag som gick kom allt närmare nitton, medan Edward förblev frusen i sin sjuttonårsperfektion, precis som han gjort de senaste nittio åren. Inte för att detta faktum automatiskt innebar äktenskap i mina ögon, men bröllopet var ett krav i den känsliga och trassliga överenskommelse Edward och jag kommit fram till för att kunna nå fram till en här punkten, på gränsen till min förvandling från dödlig till odödlig.
Men det var ingenting jag kunde förklara för Charlie.
"Vi ska flytta till Dartmouth tillsammans i höst, Charlie", påminde Edward honom. "Jag skulle vilja göra det på, tja rätt sätt. Det är så jag är uppfostrad." Han ryckte på axlarna.
Han överdrev inte. Gammaldags moral hade varit viktigare vid tiden kring första världskriget.
Charlie snörpte på munnen, försökte hitta ett motargument. Men vad kunde han säga?

forts. följer ^.o <3

forts.. ♥

Jag hade förstårs räknat med att Edward skulle utnyttja vår överenskommelse, vända den till sin fördel så att han kunde ge mycket mer än han tog emot. Jag hade gått med på att han skulle få ersätta min pickupp när den behövde bytas ut, men naturligt vis inte insett att den stunden skulle komma fullt så snart. När jag tvingats erkänna att pickupen reducerats till en stillastående hyllning till klassiska chevys, visste jag att han planerade att ersätta den med en bil som antagligen skulle genera mig, utsätta mig för blickar och viskningar. Där hade jag gissa rätt.
Men inte ens i mina mörkaste fantasier hade jag räknat med att han skulle ge mig två bilar.
"Före"-bilen och "efter"-bilen, hade han förklarat när jag flippat ur.
Det här var bara "före"-bilen. Han hade sagt att den var lånad och lovat att lämna tillbaka den efter bröllopet. Jag hade inte förstått någonting. Förrän nu.
haha. Eftersom jag var så ömtåligt mänsklig, så olyksbenägen, ett sådant offer för min farliga otur, behövde jag tydligen en stridsvagns säker bil som skydd. Vansinnigt roligigt.
Jag var övertygad om att han och hans bröder hade skrattat gott åt den bakom ryggen på mig.
Eller kanske, bara kanske, viskade en liten röst i mitt huvud, så är det inget skämt, dumbom. Han kanske faktiskt är så orolig för dig. Det vore inte första gången han hade gått lite för långt i sina försök att skydda dig.
Jag suckade
Jag hade inte sett "efter"-bilen än. Den stod gömd under en presenning i det mörkaste hörnet  familjen Cullens garage. Jag visste att de flesta skulle ha smugit dit och kikat vid det här lagret, men jag ville faktiskt inte veta,
Den bilen hade antagligen ingen bespansring, eftersom jag inte skulle behöva det efter smekmånaden. Oförstörbarhet var bara en av de många förmåner jag hade att se fram emot. Det bästa med att vara en Cullen var inte dyra bilar och inponerande kreditkort.
"Hallå?" Ropade den långe mannen och kupade händerna mot sidorutan i ett försök att titta in. " Vi är klara nu. Tack så mycket!"
"Ingen orsak", svarade jag och stelnade till när jag startade morton och - oändligt försiktigt - tryckte på gaspedalen...
Hur många gånger jag än körde den välbekanta vögen hem, så kunde jag inte få de regnvåta flygbladen att smälta in i bakrunden. Var och en av dem, där de satt uppsatta på telefonstolpar och gatuskyltar, kändes som en örfil. En välförkänt örfil. Jag sögs in i tanken jag så tvärt avbrutit för en stund sedan. Den gick inte att undvika på den här vägen. Inte när bilden av min favoritmekaniker fladdrade förbi med jämna mellanrum.
Min bäste vän. Min Jacob.
HAR DU SETT DEN HÄR PPOJKEN?-lapparna var inte Jacobs pappas idé.
Det var min pappa, Charlie, som tryckte upp flygbladen och satte upp din över hela Forks. Inte bara Forks, föresten, utan också Port Angeles, Sequim, Hoquiam, Aberdeen och alla andra städer i området. Dessutom hade han sett till så att varenda polisstation i delstaten Washington hade efterlysningen uppsatt på väggen. På hans egen station fanns en hel anslagstavka reserverad för ledtrådar om Jacobs försvinnande. En anslagstavla som var nästan helt tom, till Charlies stora besvikelse och frustration.
Men pappa var inte bara besviken på bristen på ledtrådar. Framför allt var han besviken på Billy, Jacobs far - och Charlies närmaste vän.
För att Billy var inte mer engagerad i sökandet efter sin sextonårige "rymling". För att Billy vägrade sätta upp flygbladen i La push, reservatet vid kusten där Jacob hade sitt hem. För att han verkade så uppgiven inför Jacobs försvinnande, som om det inte fanns något han kunde göra. För att han sa: " Jacob är vuxen nu. Han kommer hem om han vill."
Och han var besviken på mig, för att jag tog Billys parti.
Jag satte inte heller upp några flygblad. För både jag och Billy visste var Jacob var, på ett ungefär, och vi visste att ingen hade sett den här pojken.
Anblicken av flygbladen gav mig som vanligt en stor, hård klump i halsen och svidande ögon, och jag var glad  att Edward var ute och jagade denna lördag. Om Edward såg min reaktion skulle det bara leda till att han också blev olycklg.
Det fanns förstårs också en nackdel med att det var lördag. När jag långsamt och försiktigt svände in på min gata såg jag pappas polisbil parkerad utanför huset. Han hade hoppat över fisket idag också. Han tjurade fortfarande över bröllopet. Så jag skulle inte kunna använda telefonen i huset Men jag måste ringa...
Jag parkerade på gatan, bakom chevy-statyn, och öppnade handskfacket för att ta ut mobiltelefonen Edward gett mig för nödsitiuationer.
Jag slog numret och höll ena fingret över "avsluta"-knappen medan signalerna gick fram. För säkerhetens skull.
"Hallå" svarade Seth Clearwater, och jag drog en suck av lättnad.
Jag var alldeles för feg för att prata med han syster, Leah.
"Hej, Seth, det är Bella"
"Hallå Bella! Hur är det med dig?"
Jag är gråtfärdig. I desperat behov av lugnande besked. "Bara bra."
"Ringer du för en uppdatering?"
"Du är synsk"
"Knappast. Jag är ingen Alice -  Du är bara väldigt förutsägbar", skämtade han. Seth var den ende i quileuteflocken i La Push som kände sig bekväm med att ens nämna Cullen vid namn, som till och med kunde skämta om saker som min närmaste allvetare, blivande svägerska.
"Jag vet", suckade jag och tvekade lite. " Hur är det med honom?"
Seth suckade. " Precis som vanligt. Han säger ingenting, men vi vet att han hör oss. han försöker låta bli att tänka mänskligt, du vet. Följer bara sina instinkter."
"Vet du var han är nu?"
"Någonstans i norra Kanada, men jag vet inte i vilken provins. Han bryr sig inte så mycket om gränser."
"Några tecken på att han kanske...?"
"Han kommer inte hem, Bella. Jag är ledsen."
 Jag svalde hårt. "Ingen fara, Seth, jag visste det innan jag frågade: Jag kan inte bara låta bli att hoppas."
"Jag vet, vi känner likadant allihop."
"Tack för att du står ut med mig, Seth. Jag förstår att de andra gör det svårt för dig."
"De är inte ina största beundrare", bekräftade han glatt. "Ganska löjligt, tycker jag. Jacob gjorde sina vak, du gjorde dina. Jake gillar inte deras inställning till dig. Fast han är inte särskilt förtjust i att du håller koll på honom, heller."
Jag drog efter anda. "Jag trodde inte att han sa något till er?"
"Han kan inte dölja allt för oss, även om han försöker."
Så Jacob visste att jag oroade mig. Jag var inte riktigt säker på vad jag tyckte om det. Nåja, han viste i alla fall att jag inte ridit in i solnedgången och glömt honom helt och håller. Och det hade han nog trott att jag skulle göra.
"Jag antar att vi ses på ... bröllopet." Jag tvingade fram det sista ordet.
"Ja, jag och mamma kommer. Hyggligt av dig att bjuda oss."
Jag log åt entusiasmen i hans röst.
Även om det hade varit Edward idé att bjude familjen Clearwater, så var jag glad att han kommit på det. Det skulle kännas skönt att ha Seth där - en länk, om än väldigt svag, till min saknade best man.
"Det hade inte varit samma sak utan dig."
"Hälsa Edward från mig, okej?"
"Det ska jag göra."
Jag skakade på huvudet. Vänskapen som växt fram mellan Edward och Seth var fortfarande helt obegripligt för mig. Men det bevisade också att det inte måste vara på det här sättet - att vampyrer och varulvar visst kunde komma överens, om de bara ansträngde sig lite.
Det var inte alla som uppskattade den tanken.
"Åh", sa Seth och rösten steg en aning. "Hm, Leah kom just hem."
"Oj! Hejdå!"
Samtalet bröts. Jag lade telefonen på passagerarsätet och stålsatte mig för att gå in i huset, där Charlie väntade.
Min stackars pappa hade så mycket hängande över sig just nu.
Rymlingen Jacob var bara en av bördorna som tyngde han trötta axlar. Han var nästan lika orolig för mig, sin knappt myndiga dotter som skulle bli fru om bara några dagar.
Jag gick långsamt genom det lätta regnet och tänkte tillbaka på kvällen när vi berättade det för honom...
                                                                      *
När ljudet av Charlies polisbil närmade sig kändes det plötsligt som om ringen på mitt finger vägde hundra kilo. Jag ville stoppa ner vänsterhanden i fickan eller sätta mig på den, men Edwards svala, starka hand höll den kvar i mitt knä.
"Ta det lugnt, Bella. Snälla, kom ihåg att du inte precis ska erkänna dig skyldig till mord eller något."
"Lätt för dig att säga."
Jag hörde det olycksbådande ljudet av min fars steg på uppfarten och nycklarna som rasslade i det redan öppna låset. Ljudet påminde mig om en scen i en skräckfilm, där offret inser att hon glömt låsa dörren.
"Ta det lugnt, bara", upprepade Edward när han hörde mitt skenande hjärta.
Dörren slogs upp och jag ryckte till som om jag fått en elektrisk stör.
"Hej, Charlie", sa Edward, helt avslappnad.
"Nej!" väste jag lågt.
"Va?" viskade EWdward
"Vänta tills han har lagt ifrån sig pistolen!"
Edward skrockade och drog sin fria hand genom sitt rufsiga, bronsfärgade hår.
Chalie kom in i rummet, fortfarande i uniform och fortfarande beväpnad, och hejdade en grimas när han fick se oss sitta tillsammans i tvpsitssoffan. På sistone hade han verkligen ansträngt sig för att tycka bättre om Edward. Vårt avslöjande skulle naturligtvis omedelbart sätta stop för det.
"hej, ungar. Läget?"
"Vi vill gärna prata med dig", sa Edward lugnt. "Vi har goda nyheter."
Charlies ansiktsuttryck övergick omedelbart från ansträngd vänskaplighet till bister misstänksamhet. "Goda nyheter?" morrade han och såg rakt på mig.
"Sät dig, pappa"
Han höjde ena ögonbrynet, stirrade på mig i fem sekunder, klampade fram till fåtöljen och satte sig på kanten, stel och rakryggad.
"Stressa inte upp dig, pappa", sa jag efter en stunds spänd tystnad.
"Allt är okej."
Edward grimaserade, och jag visste att det var en reaktion på ordet okej. Han hade nog valt något i stil med underbart, perfekt eller utomordenligt.
"Säker, Bella, säkert. Men om allt är så bra, varför svettas du då floder?"
"Jag svettas inte", ljög jag.
Jag drog mig undan hans intensiva vlick, lutade mig mot Edward och strök instinktivt ena handen över pannan för att röja undan bevisen.
"Du är gravid!" exploderade Charlie. "Du är gravid, eller hur?"

forts. följer ♥
Ni fick extra långt nu
47 dagar kvar till NewMoon :*

Spolier varning, skyll er skälva om ni fortsätter läsa !

Kapitel 1
Förlovad!

Ingen stirrar på dig, intalade jag mig. Ingen stirrar på dig. Ingen stirrar på dig.
Men eftersom jag inte kunde ljuga övertygande, ens för mig själv, var jag tvungen att dubbelkolla.
Medan jag satt och väntade på att stadens tre trafikljus skulle slå om till grönt kastade jag en blick åt höger - mrs Weber, som satt i sin minivan, hade vridit hela överkroppen åt mitt håll. Hennes blick borrade sig in i min. Jag ryckte till och undrade varför hon inte sänkte blicken eller såg förlägen ut.
Det ansågs väl fortfrande oartit att stirra på folk? Eller gällde det inte längre ?
Sedan kom jag på att rutorna i den här bilen var så mörkt tonade att hon antagligen inte ens visste att det var jag som satt här, än mindre att jag hade ertappat henne med att stirra. Jag försökte finna tröst i det faktum att hon egentligen inte stirrade på mig, utan på bilen.
Min bil. Suck.
Jag sneglade åt vänster och stönade högt. Två fotgängare stod som fastfrusna på trottoaren och stirrade så att de missade sin chans att gå över gatan. Bakom dem tittade mr Marshall ut genom fönstret i sin lilla souvenirbutik.
Nåja, han stof åtminstone inte med näsan tryckt mot glaset. Än.
Ljuset slog om till grönt och i min brådska att komma undan trampade jag  på gaspedalen utan att tänka - På det sätt jag skulle ha trampat för att få min uråldriga Chevy att röra sig framåt.
Motorn röt till som en jagande panter och bilen sköt framåt med en hastighet som kastade mig baklänges i det svarta skinnsätet och slog in magen mot ryggraden.
"Ah!"  Flämtade jag och letade med foten efter bromsen. Den här gången kontrollerade jag mig och snuddade knappt vid pedalen, men bilen tvärstannade i alla fall.

Jag orkade inte se mig omkring efter folks reaktioner. Om det funnits några tvivel kring vem som körde den här bilen, så var de borta nu. Jag tryckte ner gaspedalen en halv millimeter med tån, och bilen sköt framåt igen.
Jag lyckades nå mitt mål, bensinstationen. Om tanken inte varit så tom att jag kört på ångorna hade jag över huvud taget inte åkt in till staden. Jag hade avstått från mycket på sistone, som Pop-Tarts och skosnören, för att slippa visa mig offentligt.
Snabbt, som om det gällt en tävling, öppnade jag tanklocket, drog kortet i automaten, knappade in min kod och började tanka. Jag kunde förstårs inte göra någonting för att få siffrorna på mätaren att röra sig snabbere. Det tickade oändligt långsamt, nästan som om de var ute efter att irritera mig.
Det var inte särskilt ljust ute - en typisk gråfuktig dag i Forks, Washington - men det kändes ändå som om jag stod mitt i skenet från en strålkastare som lyste upp den utsökta ringen på min vänstra hand.
Vid sådana här tillfällen, när jag kände blickarna i ryggen, vardet som om ringen pulserade likt en neonskylt: Titta på mig, titta på mig.
Jag visste att det var dumt av mig att vara så osäker. Spelade det verkligen någon roll vad någon annan, med undantag för min mamma och pappa, tyckte om min förlovning? Om min nya bil? Om átt jag mystiskt nog hade blivit antagen till ett Ivy League-college? Om det blanka, svarta kreditkortet som brände hål i min bakficka?
" Ja, vem bryr sig om vad de tycker?" muttrade jag lågt för mig själv.
"Eh, miss?" sa en mansröst.
Jag vände mig om och ångrade mig genast.
Två män stod brevid en lyxig SUV med sprillans nya kajaker på taket. ingen av dem såg på mig - båda stirrade på bilen.
Personligen hade jag svårt att förstå det. Men jag var å andra sidan stolt över att kunna skilja märkena för Toyota, Ford och Chevrolet.
Den här bilen var blank, svart och snygg, men för mig var det fortfarande bara en bil.
"Ursäkta, men får jag bara fråga vad det är för bil du har?" frågade den längre av dem.
"Hm, det är väl en Mercedes?"
"Ja", svarade mannen artigt medan hans kortare kompis himlade med ögonen åt mitt svar.
"Jag vet. Men jag undrar om det... Är det en Mercedes Guardian?" mannen uttalade namnet med vördnad. Jag hade en känsla av att han skulle komma väl överens med Edward Cullen, min ... fästman ( Jag kunde inte undvika sanningen längre, med tanken på att det bara var några dagar kvar till bröllopet).

forts följer.. ♥