Spolier varning, skyll er skälva om ni fortsätter läsa !

Kapitel 1
Förlovad!

Ingen stirrar på dig, intalade jag mig. Ingen stirrar på dig. Ingen stirrar på dig.
Men eftersom jag inte kunde ljuga övertygande, ens för mig själv, var jag tvungen att dubbelkolla.
Medan jag satt och väntade på att stadens tre trafikljus skulle slå om till grönt kastade jag en blick åt höger - mrs Weber, som satt i sin minivan, hade vridit hela överkroppen åt mitt håll. Hennes blick borrade sig in i min. Jag ryckte till och undrade varför hon inte sänkte blicken eller såg förlägen ut.
Det ansågs väl fortfrande oartit att stirra på folk? Eller gällde det inte längre ?
Sedan kom jag på att rutorna i den här bilen var så mörkt tonade att hon antagligen inte ens visste att det var jag som satt här, än mindre att jag hade ertappat henne med att stirra. Jag försökte finna tröst i det faktum att hon egentligen inte stirrade på mig, utan på bilen.
Min bil. Suck.
Jag sneglade åt vänster och stönade högt. Två fotgängare stod som fastfrusna på trottoaren och stirrade så att de missade sin chans att gå över gatan. Bakom dem tittade mr Marshall ut genom fönstret i sin lilla souvenirbutik.
Nåja, han stof åtminstone inte med näsan tryckt mot glaset. Än.
Ljuset slog om till grönt och i min brådska att komma undan trampade jag  på gaspedalen utan att tänka - På det sätt jag skulle ha trampat för att få min uråldriga Chevy att röra sig framåt.
Motorn röt till som en jagande panter och bilen sköt framåt med en hastighet som kastade mig baklänges i det svarta skinnsätet och slog in magen mot ryggraden.
"Ah!"  Flämtade jag och letade med foten efter bromsen. Den här gången kontrollerade jag mig och snuddade knappt vid pedalen, men bilen tvärstannade i alla fall.

Jag orkade inte se mig omkring efter folks reaktioner. Om det funnits några tvivel kring vem som körde den här bilen, så var de borta nu. Jag tryckte ner gaspedalen en halv millimeter med tån, och bilen sköt framåt igen.
Jag lyckades nå mitt mål, bensinstationen. Om tanken inte varit så tom att jag kört på ångorna hade jag över huvud taget inte åkt in till staden. Jag hade avstått från mycket på sistone, som Pop-Tarts och skosnören, för att slippa visa mig offentligt.
Snabbt, som om det gällt en tävling, öppnade jag tanklocket, drog kortet i automaten, knappade in min kod och började tanka. Jag kunde förstårs inte göra någonting för att få siffrorna på mätaren att röra sig snabbere. Det tickade oändligt långsamt, nästan som om de var ute efter att irritera mig.
Det var inte särskilt ljust ute - en typisk gråfuktig dag i Forks, Washington - men det kändes ändå som om jag stod mitt i skenet från en strålkastare som lyste upp den utsökta ringen på min vänstra hand.
Vid sådana här tillfällen, när jag kände blickarna i ryggen, vardet som om ringen pulserade likt en neonskylt: Titta på mig, titta på mig.
Jag visste att det var dumt av mig att vara så osäker. Spelade det verkligen någon roll vad någon annan, med undantag för min mamma och pappa, tyckte om min förlovning? Om min nya bil? Om átt jag mystiskt nog hade blivit antagen till ett Ivy League-college? Om det blanka, svarta kreditkortet som brände hål i min bakficka?
" Ja, vem bryr sig om vad de tycker?" muttrade jag lågt för mig själv.
"Eh, miss?" sa en mansröst.
Jag vände mig om och ångrade mig genast.
Två män stod brevid en lyxig SUV med sprillans nya kajaker på taket. ingen av dem såg på mig - båda stirrade på bilen.
Personligen hade jag svårt att förstå det. Men jag var å andra sidan stolt över att kunna skilja märkena för Toyota, Ford och Chevrolet.
Den här bilen var blank, svart och snygg, men för mig var det fortfarande bara en bil.
"Ursäkta, men får jag bara fråga vad det är för bil du har?" frågade den längre av dem.
"Hm, det är väl en Mercedes?"
"Ja", svarade mannen artigt medan hans kortare kompis himlade med ögonen åt mitt svar.
"Jag vet. Men jag undrar om det... Är det en Mercedes Guardian?" mannen uttalade namnet med vördnad. Jag hade en känsla av att han skulle komma väl överens med Edward Cullen, min ... fästman ( Jag kunde inte undvika sanningen längre, med tanken på att det bara var några dagar kvar till bröllopet).

forts följer.. ♥