> The worst things in life come free to us

Nu känns det tufft. Man tror inte att man kan sjunka lägre. Smärtan är nästan olidlig. Tårarna tar aldrig slut, dem rinner ner på kinden. Jag känner dem snart inte längre. Kan inte göra någonting. Går jag ut på facebook finns du där, går jag in på twitter finns smöriga hjärtgripande kärleks förklaringar och önskningar. Jag vet inte vad som är värst. Vakade någon gång mellan nio och tio. Drömde så klart.
Stenen känns fortfarande tung och jag försöker intala mig själv om att de senaste 2,8 månaderna inte existerat. Att jag varit själv hela tiden och att jag faktiskt är glad. Det fungerade ända tills nu. Men jag vill inte att det ska försvinna. Att försöka sjunga med i låtar och låtsas som ingenting gjorde så att det brast för mig. Min röst är hes och jag kan inte sluta titta på klockan. Elva, fyra och nio gör ondast.
Att titta på tv är heller inte lätt alla kärleksfilmer som slutar så lyckligt. Det gör mig illamående. Jag kunde knappt duscha igår, så fort jag slöt ögonen väntade jag mig dina varma och mjuka händer kring min midja, att känna din näsa borra ner sig i nacken samtidigt som dina läppar kysser mig mjukt. Men verkligheten griper tag i mig, ruskar om mig och dränker mig i kalldusch efter kalldusch. 
 
"So wake me up when it's all over"

#1 / / T:

Varför gjorde ni slut? :(