" Så länge vi båda andas " av stephenie Meyer

Publicerad 2009-09-30 20:56:15 i Breaking dawn aka Så länge vi båda andas <; ♥,

forts. av kapitel 1. Förlovad

" Det ska ju inte ens finnas tillängliga i Europa än" Fortsatte mannen, "än mindre här."
Medan hans blick sveote lver bilens siluett - den skilde sig inte särskilt mycket från andra Mercedes i mina ögon, men vad viste väl jag?
- Begrundade jag som hastigast min situation med ord som fästman, bröllop och make.
Jag fick helt enkelt inte ihop det.
Dels hade jag blivit uppfostrad att backa inför blotta tanken på fluffiga vita klänninhar ich buketter, men det var dessutom helt omöjligt för mig att kominera det stabila, respektabla, tråkiga begreppet make med min bild av Edward. Det var som att låta en ärskeängel spela revisor; Jag kunde inte föreställa honom i någon vardaglig roll.
Så fort jag började tänka på Edward fastnade jag som vanligt i en omtöcknande spiral av fantasier. Främlingen blev tvungen att harkla sig för att fånga min uppmärksamhet - han väntade fortfarande på ett svar om bilmodellen.
"Jag vet inte", sa jag uppriktigt.
"Är det okej om jag tar kort på den?"
Det dröjd några sekunder innan jag fattade. "Menar du att du vill fotografera min bil?"
"Väldigt gärna - ingen kommer att tro mig om jag inte har bevis."
"Eh, okej. Visst"
Jag satte tillbaka munstycket i bensinpumben och gömde mig i framsätet medan bilentusiasten fiskade upp en stor, proffsig kamra ur ryggsäcken. Han och hans kompis turades om att posera framför motorhuven och gick sedan runt för att fotografera bilen bakifrån.
"Jag saknar min gamla pickup", gnällde jag för mig själv.
Vilket fantastiskt osannolikt sammanträffande - för osannolikt - att pickupen dragit sin sista skälvande suck bara några veckor efter att Edward och jag nått vår snedvridna överenskommelse, som bland annat innebar att han skulle få ersätta pickupen när den slutade fungera.
Edward insisterade på att det bara var väntat - pickupen hade levt ett långt och menningsfullt liv och sedan gått hädan av naturliga orsaker.
Enligt honom. Och jag kunde försårs varken kontrollera sanningshalten i det påståendet eller väcka bilen från de döda på egen hand. Min favoritmekaniker...
Jag klippte tvärt av den tanken och vägrad avsluta den. Istället lyssnade jag till männens dämpade röster utanför bilen.
"... gav sig på den med en eldkastare i vedeon, Lacken reagerade inte ens"
"Klart att den inte gjorde. Man skulle kunna rulla över den här bilen med en stridsvagen. Inte mycket till marknad för sådana här. Den är designad för Mellanöstern, mest för diplomater, vapenhandlare och knarkkungar."
" Tror du att hon är någon speciell?" frågade den kortare av dem med lägre röst.
Jag dusckade i sätet och kände kinderna hetta.
"Hm", sa den långe. "Kanske. Fast jag fattar inte varför man skulle behöva missilsäkert glas och två tons bepansring här omkring. Hon måste vara på väg till någon farligare plats "
Bepansring. Två tons bepansring. Och missilsäkert glas? Trevligt. Vad hände emd det gamla goda skottsäkra?
Nåja, det fanns åtminstone en viss logik i det - om man hade ett skruvat sinne för humor.

Forts. följer... ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela