forts.. ♥

Jag hade förstårs räknat med att Edward skulle utnyttja vår överenskommelse, vända den till sin fördel så att han kunde ge mycket mer än han tog emot. Jag hade gått med på att han skulle få ersätta min pickupp när den behövde bytas ut, men naturligt vis inte insett att den stunden skulle komma fullt så snart. När jag tvingats erkänna att pickupen reducerats till en stillastående hyllning till klassiska chevys, visste jag att han planerade att ersätta den med en bil som antagligen skulle genera mig, utsätta mig för blickar och viskningar. Där hade jag gissa rätt.
Men inte ens i mina mörkaste fantasier hade jag räknat med att han skulle ge mig två bilar.
"Före"-bilen och "efter"-bilen, hade han förklarat när jag flippat ur.
Det här var bara "före"-bilen. Han hade sagt att den var lånad och lovat att lämna tillbaka den efter bröllopet. Jag hade inte förstått någonting. Förrän nu.
haha. Eftersom jag var så ömtåligt mänsklig, så olyksbenägen, ett sådant offer för min farliga otur, behövde jag tydligen en stridsvagns säker bil som skydd. Vansinnigt roligigt.
Jag var övertygad om att han och hans bröder hade skrattat gott åt den bakom ryggen på mig.
Eller kanske, bara kanske, viskade en liten röst i mitt huvud, så är det inget skämt, dumbom. Han kanske faktiskt är så orolig för dig. Det vore inte första gången han hade gått lite för långt i sina försök att skydda dig.
Jag suckade
Jag hade inte sett "efter"-bilen än. Den stod gömd under en presenning i det mörkaste hörnet  familjen Cullens garage. Jag visste att de flesta skulle ha smugit dit och kikat vid det här lagret, men jag ville faktiskt inte veta,
Den bilen hade antagligen ingen bespansring, eftersom jag inte skulle behöva det efter smekmånaden. Oförstörbarhet var bara en av de många förmåner jag hade att se fram emot. Det bästa med att vara en Cullen var inte dyra bilar och inponerande kreditkort.
"Hallå?" Ropade den långe mannen och kupade händerna mot sidorutan i ett försök att titta in. " Vi är klara nu. Tack så mycket!"
"Ingen orsak", svarade jag och stelnade till när jag startade morton och - oändligt försiktigt - tryckte på gaspedalen...
Hur många gånger jag än körde den välbekanta vögen hem, så kunde jag inte få de regnvåta flygbladen att smälta in i bakrunden. Var och en av dem, där de satt uppsatta på telefonstolpar och gatuskyltar, kändes som en örfil. En välförkänt örfil. Jag sögs in i tanken jag så tvärt avbrutit för en stund sedan. Den gick inte att undvika på den här vägen. Inte när bilden av min favoritmekaniker fladdrade förbi med jämna mellanrum.
Min bäste vän. Min Jacob.
HAR DU SETT DEN HÄR PPOJKEN?-lapparna var inte Jacobs pappas idé.
Det var min pappa, Charlie, som tryckte upp flygbladen och satte upp din över hela Forks. Inte bara Forks, föresten, utan också Port Angeles, Sequim, Hoquiam, Aberdeen och alla andra städer i området. Dessutom hade han sett till så att varenda polisstation i delstaten Washington hade efterlysningen uppsatt på väggen. På hans egen station fanns en hel anslagstavka reserverad för ledtrådar om Jacobs försvinnande. En anslagstavla som var nästan helt tom, till Charlies stora besvikelse och frustration.
Men pappa var inte bara besviken på bristen på ledtrådar. Framför allt var han besviken på Billy, Jacobs far - och Charlies närmaste vän.
För att Billy var inte mer engagerad i sökandet efter sin sextonårige "rymling". För att Billy vägrade sätta upp flygbladen i La push, reservatet vid kusten där Jacob hade sitt hem. För att han verkade så uppgiven inför Jacobs försvinnande, som om det inte fanns något han kunde göra. För att han sa: " Jacob är vuxen nu. Han kommer hem om han vill."
Och han var besviken på mig, för att jag tog Billys parti.
Jag satte inte heller upp några flygblad. För både jag och Billy visste var Jacob var, på ett ungefär, och vi visste att ingen hade sett den här pojken.
Anblicken av flygbladen gav mig som vanligt en stor, hård klump i halsen och svidande ögon, och jag var glad  att Edward var ute och jagade denna lördag. Om Edward såg min reaktion skulle det bara leda till att han också blev olycklg.
Det fanns förstårs också en nackdel med att det var lördag. När jag långsamt och försiktigt svände in på min gata såg jag pappas polisbil parkerad utanför huset. Han hade hoppat över fisket idag också. Han tjurade fortfarande över bröllopet. Så jag skulle inte kunna använda telefonen i huset Men jag måste ringa...
Jag parkerade på gatan, bakom chevy-statyn, och öppnade handskfacket för att ta ut mobiltelefonen Edward gett mig för nödsitiuationer.
Jag slog numret och höll ena fingret över "avsluta"-knappen medan signalerna gick fram. För säkerhetens skull.
"Hallå" svarade Seth Clearwater, och jag drog en suck av lättnad.
Jag var alldeles för feg för att prata med han syster, Leah.
"Hej, Seth, det är Bella"
"Hallå Bella! Hur är det med dig?"
Jag är gråtfärdig. I desperat behov av lugnande besked. "Bara bra."
"Ringer du för en uppdatering?"
"Du är synsk"
"Knappast. Jag är ingen Alice -  Du är bara väldigt förutsägbar", skämtade han. Seth var den ende i quileuteflocken i La Push som kände sig bekväm med att ens nämna Cullen vid namn, som till och med kunde skämta om saker som min närmaste allvetare, blivande svägerska.
"Jag vet", suckade jag och tvekade lite. " Hur är det med honom?"
Seth suckade. " Precis som vanligt. Han säger ingenting, men vi vet att han hör oss. han försöker låta bli att tänka mänskligt, du vet. Följer bara sina instinkter."
"Vet du var han är nu?"
"Någonstans i norra Kanada, men jag vet inte i vilken provins. Han bryr sig inte så mycket om gränser."
"Några tecken på att han kanske...?"
"Han kommer inte hem, Bella. Jag är ledsen."
 Jag svalde hårt. "Ingen fara, Seth, jag visste det innan jag frågade: Jag kan inte bara låta bli att hoppas."
"Jag vet, vi känner likadant allihop."
"Tack för att du står ut med mig, Seth. Jag förstår att de andra gör det svårt för dig."
"De är inte ina största beundrare", bekräftade han glatt. "Ganska löjligt, tycker jag. Jacob gjorde sina vak, du gjorde dina. Jake gillar inte deras inställning till dig. Fast han är inte särskilt förtjust i att du håller koll på honom, heller."
Jag drog efter anda. "Jag trodde inte att han sa något till er?"
"Han kan inte dölja allt för oss, även om han försöker."
Så Jacob visste att jag oroade mig. Jag var inte riktigt säker på vad jag tyckte om det. Nåja, han viste i alla fall att jag inte ridit in i solnedgången och glömt honom helt och håller. Och det hade han nog trott att jag skulle göra.
"Jag antar att vi ses på ... bröllopet." Jag tvingade fram det sista ordet.
"Ja, jag och mamma kommer. Hyggligt av dig att bjuda oss."
Jag log åt entusiasmen i hans röst.
Även om det hade varit Edward idé att bjude familjen Clearwater, så var jag glad att han kommit på det. Det skulle kännas skönt att ha Seth där - en länk, om än väldigt svag, till min saknade best man.
"Det hade inte varit samma sak utan dig."
"Hälsa Edward från mig, okej?"
"Det ska jag göra."
Jag skakade på huvudet. Vänskapen som växt fram mellan Edward och Seth var fortfarande helt obegripligt för mig. Men det bevisade också att det inte måste vara på det här sättet - att vampyrer och varulvar visst kunde komma överens, om de bara ansträngde sig lite.
Det var inte alla som uppskattade den tanken.
"Åh", sa Seth och rösten steg en aning. "Hm, Leah kom just hem."
"Oj! Hejdå!"
Samtalet bröts. Jag lade telefonen på passagerarsätet och stålsatte mig för att gå in i huset, där Charlie väntade.
Min stackars pappa hade så mycket hängande över sig just nu.
Rymlingen Jacob var bara en av bördorna som tyngde han trötta axlar. Han var nästan lika orolig för mig, sin knappt myndiga dotter som skulle bli fru om bara några dagar.
Jag gick långsamt genom det lätta regnet och tänkte tillbaka på kvällen när vi berättade det för honom...
                                                                      *
När ljudet av Charlies polisbil närmade sig kändes det plötsligt som om ringen på mitt finger vägde hundra kilo. Jag ville stoppa ner vänsterhanden i fickan eller sätta mig på den, men Edwards svala, starka hand höll den kvar i mitt knä.
"Ta det lugnt, Bella. Snälla, kom ihåg att du inte precis ska erkänna dig skyldig till mord eller något."
"Lätt för dig att säga."
Jag hörde det olycksbådande ljudet av min fars steg på uppfarten och nycklarna som rasslade i det redan öppna låset. Ljudet påminde mig om en scen i en skräckfilm, där offret inser att hon glömt låsa dörren.
"Ta det lugnt, bara", upprepade Edward när han hörde mitt skenande hjärta.
Dörren slogs upp och jag ryckte till som om jag fått en elektrisk stör.
"Hej, Charlie", sa Edward, helt avslappnad.
"Nej!" väste jag lågt.
"Va?" viskade EWdward
"Vänta tills han har lagt ifrån sig pistolen!"
Edward skrockade och drog sin fria hand genom sitt rufsiga, bronsfärgade hår.
Chalie kom in i rummet, fortfarande i uniform och fortfarande beväpnad, och hejdade en grimas när han fick se oss sitta tillsammans i tvpsitssoffan. På sistone hade han verkligen ansträngt sig för att tycka bättre om Edward. Vårt avslöjande skulle naturligtvis omedelbart sätta stop för det.
"hej, ungar. Läget?"
"Vi vill gärna prata med dig", sa Edward lugnt. "Vi har goda nyheter."
Charlies ansiktsuttryck övergick omedelbart från ansträngd vänskaplighet till bister misstänksamhet. "Goda nyheter?" morrade han och såg rakt på mig.
"Sät dig, pappa"
Han höjde ena ögonbrynet, stirrade på mig i fem sekunder, klampade fram till fåtöljen och satte sig på kanten, stel och rakryggad.
"Stressa inte upp dig, pappa", sa jag efter en stunds spänd tystnad.
"Allt är okej."
Edward grimaserade, och jag visste att det var en reaktion på ordet okej. Han hade nog valt något i stil med underbart, perfekt eller utomordenligt.
"Säker, Bella, säkert. Men om allt är så bra, varför svettas du då floder?"
"Jag svettas inte", ljög jag.
Jag drog mig undan hans intensiva vlick, lutade mig mot Edward och strök instinktivt ena handen över pannan för att röja undan bevisen.
"Du är gravid!" exploderade Charlie. "Du är gravid, eller hur?"

forts. följer ♥
Ni fick extra långt nu
47 dagar kvar till NewMoon :*