forts.. ♥

Även om frågan uppenbarligen var avsed för mig, så var det Edward han blängde på nu och jag kunde svära på att jag såg hans hand röra sig mot pistolen.
"Nej! Nej, det är klart att jag inte är!" Jag ville knuffa till Edward med armbågen, men visste att det bara skulle ge mig ett blåmärke.
Jag hade sagt till Edward att folk omedelbart skulle dra den slutsatsen!
Varför skulle normala människor annars gifta sig vid arton års ålder?
(Hans svar på den frågan hade fått mig att himla med ögonen. Av kärleken. Säkert.)
Charlies bistra uppsyn lättade en aning. Det syntes oftast tydligt när jag talade sanning, och han trodde mig nu."Åh", sa han. " Förlåt."
"Ursäkten godtas."
Det blev tyst. Efter en stund insåg jag att de väntade på att jag skulle säga någonting. Jag tittade panikslaget på Edward. Inte en chans att jag skulle kfå fram orden.
Han slog mot mig, rätade på ryggen och vände sig mot min far.
"Charlie jag vet att jag har gjort det här i fel ordning. Enligt traditionen skulle jag ha frågat dig först. Jag vill inte vara respektlös, men eftersom Bella redan har sagt ja och jag vill inte bortse hennes rätt att välja tänker jag inte be dig om hennes hand, utan om din välsignelse. Vi ska gifta oss, Charlie. Jag älskar henne mär än något annat i hela världen, mer än mitt eget liv, och mirakulöst nog älskar hon mig lika mycke. Ger du oss din välsignelse?"
Han lät så trygg, så lugn. Ett kort ögonblick, när jag hörde den totala övertygelsen i hans röst, upplevde jag en unik känsla av förståelse.
Jg fick en flyktig bild av världen genom hans ögon, och under det korta ögonblicket kändes allting rätt och logiskt.
Sedan fick jag se Charlies ansiktsuttryck och hans blick som fastnat vid min ring.
Jag höll andan medan hans ansikte växlade färg - ljust till rött, rött till lila, lila till blått. Jag började resa mig - jag vet inte vad jag tänkte göra , kanske en Heimlich-manöver för att försäkra mig om att han inte kvävdes - men Edward kramade min hand och viskade" Ge honom lite tid",  så lågt att bara jag kunde höra det.
Tystnaden varade mycket längre den här gången. Sedan återgick Charlies ansiktsfärg gradvis till sin normala nyans. Han plutade med läpparna och rynkade ögonbrynen. Jag kände igen hans "djupa tankar"-min.
Han studerade oss båda en lång stund, och jag kände Edward slappna av brevid mig.
"Jag antar att det inte kommer som någon stor överaskning", muttrade Charlie. "Jag visste att jag skulle få ta itu med något i den här stilen förr eller senare."
Jag andades ut.
"Är du säker på det här?" frågade Charlie och spände blicken i mig.
"Jag är helt säker på Edward", svarade jag omedelbart.
"Men bröllop" Varför så bråttom?"
Han betraktade mig misstänsamt igen.
Det var bråttom eftersom jag för varje jäkla dag som gick kom allt närmare nitton, medan Edward förblev frusen i sin sjuttonårsperfektion, precis som han gjort de senaste nittio åren. Inte för att detta faktum automatiskt innebar äktenskap i mina ögon, men bröllopet var ett krav i den känsliga och trassliga överenskommelse Edward och jag kommit fram till för att kunna nå fram till en här punkten, på gränsen till min förvandling från dödlig till odödlig.
Men det var ingenting jag kunde förklara för Charlie.
"Vi ska flytta till Dartmouth tillsammans i höst, Charlie", påminde Edward honom. "Jag skulle vilja göra det på, tja rätt sätt. Det är så jag är uppfostrad." Han ryckte på axlarna.
Han överdrev inte. Gammaldags moral hade varit viktigare vid tiden kring första världskriget.
Charlie snörpte på munnen, försökte hitta ett motargument. Men vad kunde han säga?

forts. följer ^.o <3